-

vilket håll ska man vända för att
se det goda.
allt man vänder åt blir till ont.
hur man än försöker vända och vrida
så har man fel.
man gör fel.
allt.

man kan välja att ta olika steg.
långa, korta, snabba eller långsamma.
jag vill kunna gå alla på samma gång.
jag vill kunna stå upp som en betongvägg
och finnas där.
jag vill kunna vara alltet.
utan att ens försöka så står jag där,
som en person som bryr sig.
jag är sån.
jag ber om förlåtelse till den människa jag
tydligen är eller har blivit.
jag försöker vara en vän,
men det kanske är steg för mycket.

---

ett halvår.

dessa ord du slängde ut.
rakt i mitt ansikte,
rakt in i mitt hjärta.
allt bara sjönk.
jag kände mig tom och hjälplös,
ensam och övergiven.
skulle jag bli halv?
eller skulle jag få behålla min helhet?
jag visste ingenting.
jag bara stod där.

jag minns stegen i trappen och jag hörde ett ras.
jag knep ihop mina ögon som fylldes med tårar,
samtidigt som jag kröp ner under täcket,
som att gömma mig.
jag hörde min höga puls och mitt hjärta slå
snabbare och snabbare.
jag var rädd.
jag hörde snyftande och stånkande,
ångest.
jag ville bara att den kvällen och natten skulle rivas bort,
precis som i ett kolligieblock.
bara försvinna.
ville inte ens tänka på dagen efter
och hur den skulle bli.
ett rent helvete.
stelt. grått. tyst.
timmarna gick så sakta.
vi gick bara förbi varandra.
blickarna stirrande ner i golvet.
en dag. en kväll,
som gjorde mig så svag.
en kväll som fick mig att tänka om
och bry mig ännu mer.
en kväll som också gjorde mig
så fruktansvärt rädd.
den rädslan finns inom mig ännu idag.
och den kommer aldrig att försvinna.
jag vill kunna veta att du kommer hem.
jag vill kunna veta att du alltid kommer finnas kvar.
jag vill kunna veta att du har hjärta nog att
inte göra något du vet att andra kommer lida av.
jag vill aldrig mista dig!♥